Det är en stjärnfylld ensemble som medverkar: Daniel Craig som problemlösaren Benoit Blanc, med Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Don Johnson, och Toni Collette för att bara nämna några av de misstänkta. I rollen som offret finns Christopher Plummer, som själv har spelat Sherlock Holmes på film.
Berättelsen kretsar kring ett till synes uppenbart självmord i ett hus som verkar lyft direkt ur sällskapsspelet Cluedo, men den kände privatdetektiven Benoit Blanc har blivit anställd för att reda ut fallet, och han använder sin observationsförmåga för att ta reda på sanningen, som kanske är mer komplicerad än hans Watson (spelad av Ana de Armas) tror. Filmen har redan fått tre Golden Globe, blivit utsedd till en av de tio bästa filmerna 2019 i flera topplistor och har fått höga betyg på recensions-samlingen Rotten Tomatoes.
Enligt regissören finns det en möjlighet att det kommer fler filmer kring detektiven Benoit Blanc.
Igår, den 27 februari, fyllde Hercule Poirot 100 år!
Det var nämligen då som The Mysterious Affair at Styles (på svenska: En dos stryknin) började publiceras i The Times som en följetong över 18 veckor. Fast egentligen skrev Agatha Christie boken redan 1916 och ska man vara riktigt petig så var Poirot redan en gammal man i den första boken så han bör ha varit ”född” redan runt 1850.
Totalt förekom Hercule Poirot i 33 romaner, cirka 50 noveller (lite beroende på hur man räknar) och 2 pjäser. En del av novellerna omarbetades senare till romaner. Poirots sista framträdande äger rum i romanen Ridå, som påstås ha skrivits redan cirka 1940 och publicerades först i september 1975, bara några månader innan Christie själv gick bort i januari 1976.
Den store detektiven har spelats på film och i TV bland annat av Albert Finney, Peter Ustinov, David Suchet och nu senast 2017 av Kenneth Branagh i nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen. Att figuren fortfarande är populär hos den breda allmänheten vittnar det faktum om att han i oktober 2020 återigen dyker upp i en filmatisering på bio av Döden på Nilen, spelad av just Branagh.
Själv fann Agatha Christie Poirot vara ”odräglig” redan på 1930-talet, och 1960 kunde hennes omdöme om detektiven sammanfattas som ”avskyvärd, bombastisk, tröttsam och en egocentrisk liten äckelpotta”.
Men trots det, 100 år är en ansenlig ålder och något värt att fira, tycker vi på Deckarhyllan. För utan Hercule Poirot hade deckargenren inte varit vad den är idag. Christies och Poirots påverkan på detektivromanens utveckling kan helt enkelt inte underskattas.
Hur många deckarförfattare som publicerade böcker mellan 1900 och 1960 kan du egentligen räkna upp?
Skulle man våga sig på en gissning så fastnar de allra flesta på att de inte kan komma på någon annan utöver Agatha Christie. Att Christie var förra århundradets största och mest framgångsrika deckarförfattare är odiskutabelt. Hon var enormt produktiv (66 romaner och 14 novellsamlingar) under en lång tidsperiod (57 år) och dessutom var hon mycket skicklig med att ständigt hitta på nya sätt att överraska läsarna. Några typexempel på detta är hennes mest berömda böcker så som Dolken från Tunis (The Murder of Roger Ackroyd, 1926), Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Express, 1934), Tio små negerpojkar (numera omdöpt till: Och så var de bara en) (Ten Little Niggers, 1939) och Poirots sista fall: Ridå – Hercule Poirots sista fall (Curtain: Poirot’s Last Case 1975), vilka samtliga utnyttjar sig av finurliga berättartekniska grepp som andra deckarförfattare bara kunde drömma om att komma på.
Den sistnämnda boken skrevs redan på 1940-talet i syfte att publiceras först efter Christies död. Men mot slutet av livet ångrade hon sig och boken kom ut några månader innan hon gick bort. På liknade sätt tog Christie också farväl av Miss Marple i Miss Marples sista fall (Sleeping Murder: Miss Marple’s Last Case, 1976) som utkom i England tio månader efter Christies död. Även om miss Marple inte dör i denna bok indikerar titeln tydligt att författaren ville ha ett avslut, att det räckte med de böcker och noveller som redan fanns publicerade.
Döden på Nilen har premiär 2022.
Sedan dess har både Hercule Poirot och miss Marple levt vidare, främst i olika TV-serier, men även i långfilmer. I februari 2022 har nyinspelningen av Döden på Nilen med Kenneth Branagh i rollen som Poirot premiär. De brittiska TV-producenterna tycks aldrig få nog av att adaptera Christies berättelser för nya generationer tittare.
Men vad gör man när historierna ändå tar slut?
Tja, Christies ättlingar har i alla fall inga större skrupler när det gäller att hålla varumärket Agatha Christie ständigt aktuellt. 2014 publicerade deckarförfattaren Sophie Hannah den första boken i en serie med nya fall för Poirot, givetvis med dödsboets – Agatha Christie Limiteds – goda minne. Boken i sig var en hygglig pusseldeckare, om än en något för lång och överkomplicerad handling som gjorde hela storyn osannolik. Men det gäller å andra sidan för nästan alla pusseldeckare. Att Poirot redan hade tagits av daga av sin skapare löstes enkelt genom att förlägga berättelsen till tidigt 1930-tal och att Hannahs språk inte är speciellt likt Christies kan man om man vill bortförklara med att det är kommissarie Edward Catchpool vid Scotland Yard – en ny medhjälpare till Poirot som Sophie Hannah har hittat på – som är berättare i böckerna.
Monogrammorden – Den första av de fyra Poirot-böckerna som Sophie Hannah publicerat. Notera att Agatha Christies namn står överst på omslaget trots att hon inte har något med själva boken att göra.
Och nu nås vi av nyheten att även miss Marple ska väckas till liv i form av tolv nya noveller skrivna av lika många kvinnliga deckarförfattare i en bok som planeras utkomma om ett år, i september 2022.
Det går väl an när dessa ”nytolkningar” av Christies figurer inte ”förstör” det som varumärket redan står för. Men om de nya berättelserna inte håller måttet är det svårt att förstå vad de tillför. Det handlar förstås i slutänden om pengar och det ska förmodligen en hel del till innan Christies namn blir ordentligt nedsmolkat av dåliga kopior i hennes namn.
Vilket osökt för mig in på den nya svensk-tyska TV-serien Agatha Christies Hjerson. Omständigheten att det är en samproduktion med tyska intressen väcker direkt en varningsflagg.
De flesta deckarläsare måste ha – precis om jag gjorde – undrat vem den här ”Hjerson” är? Och hur kopplingen till Agatha Christie är?
Jo, så här ser den tunna tråden ut till Christies verk: I sju av romanerna om Hercule Poirot medverkar den kvinnliga deckarförfattaren Ariadne Oliver. Hon skriver deckare om den finske detektiven Sven Hjerson, som gillar att vinterbada varje morgon och… ja, så mycket mer substantiellt om Hjerson får vi inte veta i Christies berättelser. Vilket innebär att manusförfattarna har kunnat fabulera fritt om karaktären och alla bifigurer.
Men resultatet blir tyvärr en av de tunnaste sopporna som man kan koka på en spik. Totalt hopplösa manus med omöjliga repliker, och skådespeleri som känns plågsamt att bevittna. Den enda behållningen av serien är den snyggt animerade vinjetten! Agatha Christie själv skulle omöjligen ha accepterat att sätta sitt namn på denna produktion. En av anledningarna till att hon valde att ta död på Poirot bör rimligtvis ha varit för att förhindra att andra fortsätta skriva om detektiven efter Christies död. Men nu, 45 år senare, är det nya tider och andra som bestämmer.
I en intervju i Göteborgs-Posten säger James Pritchard, som är barnbarnsbarn till Christie och VD på Agatha Christie Limited att ”det finns mycket att göra med Agathas universum.”
I november 2019 rapporterade vi i Deckarhyllans blogg om en kommande ny TV-serie med Perry Mason. Och året efter sändes den första säsongen på HBO av en miniserie på 8 avsnitt som utspelar sig precis före den första boken av Erle Stanley Gardner som kom ut 1933 och som Deckarhyllan gav ut 2015 under titeln Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten. Tydligen ska det bli en andra säsong någon gång i framtiden.
Även om denna serie i sig var en bra produktion, hade bra skådespelare och en ovanlig handling, så var det en nästintill oigenkännlig Perry Mason vi fick se. Det var i stort sett bara namnen på Gardners figurer som man hade behållit. Förhoppningsvis blir den planerade andra säsongen lite mer lik originalet i och med att i sista avsnittet av säsong 1 hade Mason äntligen blivit advokat och visade in klienten från den första boken (Eva Griffin) på sitt kontor.
Och nu nås vi av nyheten att det finns planer på att även Ellery Queen ska göra comeback i TV-rutan!
Senast det begav sig var 1975 – 1976 när Jim Hutton och David Wayne spelade huvudrollerna som detektiven Queen och kommissarien Queen. Denna serie skapades av Richard Levinson och William Link, två framgångsrika TV-producenter som exempelvis också skapade Columbo och Mord och inga visor. Tyvärr blev det bara en säsong av Ellery Queen den gången (1 pilotavsnitt + 22 avsnitt). Tydligen var intrigerna lite för komplicerade för att TV-tittarna skulle hänga med. Men serien, som också visades i svensk TV, har sedan dess haft sin trogna fans och 2010 kom den ut på DVD. (Den kan till exempel köpas från amazon.se (med engelsk text) och pilotavsnittet samt det första avsnittet finns att ses på Youtube.com).
David Wayne respektive Jim Hutton som kommissarie Queen och Ellery Queen
Hittills är inte mycket känt om den nya TV-serien som gissningsvis inte får premiär förrän tidigast 2024. Men två produktionsbolag har köpt en option till TV-rättigheterna av de ursprungliga romanerna och novellerna för att kunna skapa ”en modern, högkvalitativt skriven serie”.
Till det som faller under att vara ”modern” måste väl omständigheten att man tänker byta kön på Ellery till en kvinna att räknas? I TV-serien Elementary, som var förlagd till nutidens New York, gjorde man något liknande när doktor John Watson blev doktor Joan Watson.
I ett uttalande skriver ättlingarna till författarna att de är glada att samarbeta med produktionsbolagen och att ”de har visat respekt och beundran över den rika Queen-traditionen”.
Jag är något tveksam till om Fred Dannay och Manfred B. Lee hade ansett att det vore en bra idé att låta Ellery förvandlas till kvinna. Men låt oss hoppas att de inte tänker avvika alltför mycket från originalet på alla andra möjliga sätt.
